Reseapotek och skeppsapotek – viktigaste läkemedlen när vård saknas, del 3

• Del 1 – Medicinsk beredskap: grunderna →
• Del 2 – Hur du avgör om ett tillstånd är allvarligt →
• Del 3 – De viktigaste läkemedlen när vård saknas (du är här)
• Del 4 – Läkemedel som kan vara bra att ha → (kommer)
• Del 5 – Förband och utrustning – vad tar man med sig? → (kommer)

Du befinner dig långt från sjukvård. Någon får en kraftig allergisk reaktion med svullnad i ansiktet och andningssvårigheter.
När hjälp kan vara flera timmar eller dagar bort kan rätt kunskap och läkemedel vara avgörande tills vård eller evakuering blir möjlig.

Den här artikeln fokuserar på den grundläggande medicinska beredskap som ofta blir viktigast vid resor långt från sjukvård. Syftet är inte att skapa ett komplett reseapotek för alla situationer, utan att prioritera läkemedel och behandlingar som kan vara avgörande när professionell hjälp är fördröjd.

Vilka läkemedel bör man prioritera?

När sjukvård kan vara flera timmar eller dagar bort bör läkemedel som kan användas vid tillstånd som snabbt riskerar att bli allvarliga prioriteras.

Det gäller framför allt:

• allergiska reaktioner
• infektioner
• kraftiga kräkningar och vätskebrist
• smärta
• andningssvårigheter

Målet är inte att kunna behandla allt själv, utan att kunna stabilisera situationen och minska risken för försämring tills vård eller evakuering blir möjlig.

Läkemedel och medicinsk utrustning kan vara avgörande när hjälp är långt borta, men de ersätter inte professionell sjukvård. Många tillstånd är komplexa och fel behandling kan ibland förvärra situationen, maskera försämring eller fördröja vård.

Skeppsapotek enligt Transportstyrelsen gäller inte fritidsbåtar

Många långseglare använder Transportstyrelsens föreskrifter om sjukvård och apotek på fartyg som inspiration när de bygger sitt skeppsapotek. Föreskrifterna är dock skrivna för yrkestrafik och inte för mindre fritidsbåtar eller privat långsegling.

Ett fartyg i yrkestrafik har ofta organiserad besättning, tydliga rutiner, större resurser och möjlighet till medicinsk rådgivning. På en mindre segelbåt ser förutsättningarna ofta helt annorlunda ut, där utrymme, hållbarhet, temperatur och faktisk användbarhet blir viktiga begränsningar.

Det finns också juridiska skillnader. Inom yrkessjöfart kan läkemedel vara kopplade till fartygets godkända skeppsapotek. Vid privat långsegling är läkemedel däremot normalt knutna till en enskild person och dennes medicinska behov.

Ett bra skeppsapotek för långsegling handlar därför sällan om att kopiera myndighetslistor rakt av, utan om att välja ett mindre antal genomtänkta läkemedel och utrustning anpassade till resans risker och möjligheten att nå sjukvård.

Exempel på hur ett reseapotek kan utformas

Nedan följer exempel på läkemedel som ibland kan vara relevanta vid resor långt från sjukvård. Vad som är lämpligt att ta med behöver alltid anpassas efter individ, resmål, typ av resa och medicinska risker. Det finns ingen lista som passar alla. 

Allergiska reaktioner och anafylaxi

Exempel: EpiPen, Betapred och Desloratadin.

Anafylaxi är ett tillstånd som snabbt kan bli livshotande och som även kan drabba personer utan tidigare känd allergi.

Adrenalin är den viktigaste behandlingen eftersom det snabbt kan motverka svullnad i luftvägarna, andningssvårigheter och cirkulationspåverkan. Effekten kommer snabbt men kan vara kortvarig, vilket gör att upprepade doser ibland kan behövas innan vård nås.

Kortison och antihistamin används som tilläggsbehandling. Antihistaminer verkar främst mot exempelvis klåda och hudsymtom, medan kortison har långsammare effekt men kan bidra till att dämpa den allergiska reaktionen över tid. De ersätter däremot inte adrenalin vid anafylaxi.

Det räcker inte att bara ha en adrenalinpenna med sig. Man behöver också veta när den ska användas, hur den aktiveras och hur injektionen ges. Vid anafylaxi finns det sällan tid att läsa instruktioner i stunden.

Instruktionsfilm:
EpiPen – instruktionsvideo →

Infektioner

Exempel: Heracillin, Amoxicillin med klavulansyra, Doxycyklin, Ciprofloxacin och Flagyl.

När man är långt från sjukvård är det ofta viktigare att kunna täcka potentiellt allvarliga infektioner än att behandla mycket smalt. Målet är vanligtvis att med så få antibiotika som möjligt kunna täcka så många relevanta infektioner som möjligt utifrån resans risker och miljö.

I vanlig sjukvård finns möjlighet till provtagning, uppföljning och omvärdering. Under resa saknas ofta detta, vilket gör att antibiotikaberedskap ibland behöver fungera i ett bredare sammanhang.

Antibiotikavalet handlar därför inte bara om vanliga infektioner utan även om vilka allvarliga infektioner som realistiskt kan uppstå i den miljö man befinner sig i. Vid resa i varmare klimat eller miljöer med exponering för havsvatten kan det exempelvis vara viktigt att även ta hänsyn till bakterier som Vibrio, där vissa infektioner i sällsynta fall kan försämras mycket snabbt.

Med ovanstående antibiotika kan man i många fall täcka infektioner i exempelvis hud, luftvägar, urinvägar och buk, samtidigt som vissa preparat även kan vara relevanta vid sårinfektioner efter kontakt med havsvatten.

Samtidigt kräver antibiotika eftertanke. Fel behandling kan fördröja vård, maskera försämring och orsaka både biverkningar och allergiska reaktioner.

Vilka antibiotika som är rimliga att ha med sig behöver därför bedömas individuellt. Samma antibiotika passar inte alla personer, resor eller infektioner.

Illamående, kräkningar och diarré

Exempel: Postafen, Calma, Ondansetron, Skopolamin och Loperamid.

Kraftiga kräkningar kan snabbt bli allvarliga långt från sjukvård eftersom både vätska och andra läkemedel kan bli svåra att få i sig. Uttorkning är ofta ett större problem än själva infektionen.

Olika läkemedel mot illamående har olika styrkor och administrationssätt. Ondansetron finns exempelvis som munsönderfallande tablett, vilket kan vara värdefullt när vanliga tabletter är svåra att behålla. Skopolamin används ofta som plåster vid rörelsesjuka och ger långvarig effekt, medan exempelvis Calma finns som tuggummi och ibland kan fungera bättre när illamåendet redan har börjat. 

Vid rörelsesjuka är det nästan alltid lättare att förebygga illamående än att behandla det när symtomen väl har börjat.

Många uppskattar skopolaminplåster eftersom effekten varar länge. Samtidigt kan det vara en nackdel om biverkningar uppstår, eftersom läkemedlet då kan finnas kvar i kroppen under lång tid. Vissa får yrsel, dimsyn eller kognitiv påverkan i form av trötthet, förvirring eller nedsatt koncentrationsförmåga, vilket kan bli farligt i miljöer där man behöver vara fullt fungerande. I sällsynta fall kan även desorientering och hallucinationer förekomma, särskilt hos äldre.

Vid kraftiga diarréer eller kräkningar är vätskeersättning ofta viktigare än antibiotika. Färdig vätskeersättning är att föredra eftersom innehållet är optimerat med rätt balans mellan salt och socker för att förbättra upptaget av vätska i tarmen. Vid längre resor bör man ändå veta hur man blandar egen vätskeersättning om färdiga produkter inte finns tillgängliga.

1177 – Vätskeersättning →

Loperamid kan vara användbart vid exempelvis längre transporter eller situationer där diarré i sig blir ett praktiskt problem. Samtidigt är diarré ibland kroppens sätt att göra sig av med en infektion.

Vid hög feber, blod i avföringen eller tydligt påverkat allmäntillstånd kan stoppande läkemedel vara olämpliga eftersom de kan försvåra kroppens möjlighet att göra sig av med infektionen. I vissa situationer behöver man därför tolerera diarré i stället för att försöka stoppa den.

Smärta

Exempel: Alvedon, Ipren och opioider som oxykodon.

Smärta behandlas ofta stegvis med paracetamol som bas, därefter NSAID vid behov och vid svårare smärta behandling med opioider.

Paracetamol är för många ett bra basläkemedel men kan vara olämpligt vid nedsatt leverfunktion.

NSAID, till exempel ibuprofen, är effektiva mot både smärta, inflammation och feber men är inte lämpliga för alla. Vid uttorkning, njursjukdom eller kraftig infektion kan de påverka njurfunktionen negativt. De kan också irritera magsäcken och öka risken för blödning. Personer med astma kan dessutom reagera med försämrade luftvägsbesvär.

Detta blir särskilt viktigt långt från sjukvård eftersom diarré, kräkningar, värme och vätskebrist är vanliga situationer där njurarna redan arbetar under stress. NSAID kan då ytterligare försämra njurfunktionen.

Opioider kan i vissa situationer vara aktuella som individuell beredskap vid svår smärta, men kräver försiktighet. De kan påverka vakenhet, omdöme och andning, vilket blir särskilt viktigt långt från sjukvård där övervakning och hjälp kan vara begränsad.

Det finns flera olika opioider med olika egenskaper och risk för andningspåverkan. Oxykodon har hög oral biotillgänglighet och kan i vissa situationer vara mer förutsägbart än vissa andra opioider vid tablettbehandling, men kräver fortfarande stor försiktighet.

Risken för andningspåverkan ökar särskilt i kombination med bensodiazepiner, vid lungsjukdom eller vid överdosering. Samtidigt kan obehandlad svår smärta i sig göra det svårt att fungera, sova, hålla värme och fatta beslut, något som även kan påverka säkerheten för resten av gruppen eller besättningen.

Andningssvårigheter

Exempel: Buventol.

Buventol är en snabbverkande luftrörsvidgande beta-2-agonist som verkar genom att vidga luftvägarna. För att behandlingen ska fungera måste läkemedlet faktiskt nå lungorna. Fel inhalationsteknik är vanligt och kan göra att mycket liten mängd läkemedel når rätt.

Olika inhalatorer fungerar dessutom på olika sätt, vilket gör att man bör vara bekant med just den modell man använder. Medicinen gör ingen nytta om den inte kommer dit den ska.

Instruktionsfilm:
Buventol – inhalationsteknik →

Vid vissa tillstånd kan även kortison vara aktuellt som tilläggsbehandling, exempelvis vid kraftig inflammation i luftvägarna orsakad av allergi eller infektion. Kortison dämpar inflammation men påverkar samtidigt kroppens immunförsvar, vilket gör att behandling vid misstänkt bakteriell infektion normalt bör kombineras med antibiotika.

Blödning

Exempel: Cyklokapron.

Vid expeditioner eller längre resor där traumaskador och lång evakueringstid är realistiska risker används ibland även läkemedel som påverkar kroppens koagulation, exempelvis tranexamsyra.

Tranexamsyra verkar genom att minska nedbrytningen av blodproppar och används som tillägg vid vissa större blödningar. Behandlingen ersätter däremot inte tryckförband, tourniquet eller annan praktisk blödningskontroll.

Effekten är dessutom tidsberoende och läkemedlet används framför allt tidigt efter en större blödning.

Detta kräver individuell medicinsk bedömning och tydliga instruktioner eftersom användningen behöver vägas mot risker och situation.

Individuell medicinsk beredskap

Vissa läkemedel eller hjälpmedel är bara relevanta vid särskilda sjukdomar eller risker, men kan då vara helt avgörande.

För personer med kärlkramp kan exempelvis Trombyl och Glytrin behövas som del av beredskapen. Trombyl påverkar blodets koagulation medan Glytrin vidgar hjärtats kärl och kan lindra kärlkrampssymtom.

Vid epilepsi eller tidigare långdragna kramper kan Diazepam i rektal form behövas för att bryta ett pågående krampanfall innan vård nås. Detta kräver tydliga instruktioner och att både patient och resesällskap vet när behandlingen ska ges.

Urinretention kan uppstå exempelvis vid prostataförstoring och innebär att urinblåsan inte kan tömmas. I vissa situationer kan kateterutrustning tillsammans med Lidokain/Klorhexidingel därför vara relevant som individuell beredskap.

Katetersättning utan träning innebär risk för blödning, sårskador, infektion och senare förträngningar i urinröret. Det är därför inget man bör försöka göra utan praktisk genomgång i förväg.

Ett stort reseapotek är inte alltid bättre

Läkemedel har begränsad hållbarhet och behöver kontrolleras och bytas ut regelbundet. Ju större reseapoteket blir, desto mer komplicerat och kostsamt blir det att hålla innehållet aktuellt.

Vid längre seglingar eller vistelse i tropiskt klimat behöver läkemedel och utrustning även skyddas mot värme, fukt och salt miljö. Temperaturkänsliga läkemedel och känslig utrustning kan påverkas av kondens, fukt och korrosion. Ett reseapotek bör därför förvaras organiserat, torrt och så skyddat från extrema temperaturer som möjligt.

Ett omfattande läkemedelsinnehåll kan också bli svårare att motivera vid tullpassage, särskilt vid införsel av receptbelagda eller narkotikaklassade läkemedel.

I praktiken är det därför ofta bättre att ha ett mindre men genomtänkt reseapotek där man förstår varför läkemedlen finns där, när de ska användas och när situationen kräver vård eller evakuering.

Vanliga misstag

Ett vanligt misstag är att välja läkemedel utifrån vanliga småbesvär i stället för situationer som faktiskt kan bli farliga långt från sjukvård.
Många tar också med läkemedel eller utrustning utan att veta hur de används. Vid en akut situation finns det sällan tid att läsa instruktioner eller prova sig fram.
Generella checklistor används ofta utan att ta hänsyn till individens hälsa, resans längd eller hur långt det är till professionell hjälp.
Ett annat vanligt problem är att fokusera på många olika läkemedel men glömma sådant som vätskeersättning, hygien och möjligheten att faktiskt kunna ge behandlingen när den behövs.